September 25, 2018

September 25, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Expedition India - tävlingsrapport

October 3, 2017

Expedition India, en tävling i Kashmir i nordvästra Indien, högt uppe i bergen. Vi förstod tidigt att detta inte skulle bli ett vanligt adventure race. Att tävla på hög höjd 3000-5400möh var något vi inte känt på innan men arrangören hade gjort en acklimatiseringsplan inbakat i ett tight schema så det var bara att hänga med på resan. Men innan vi ens kommit till Indien så stötte vi på patrull, Corrinne som skulle tävla med oss lämnade återbud ca en vecka innan avfärd på grund av en skadad fot och vi fick börja leta ersättare (igen). Men det löste sig relativt snabbt då en annan nya zeeländska, Anna Barrett hoppade på (Tack Anna!) och vi kunde fokusera på planering och packning.

Väl i Delhi satte äventyret igång direkt! Under några nattimmar hann vi med två timmar på ett sunkigt hotel och en taxifärd med tre cykellådor på taket och en poliskontroll hann vi med innan nästa flyg till Srinagar där vi mötte upp tävlingsorganisationen och alla andra lag för vidare busstransport till husbåtsboendet. I Srinagar fick vi lite tid att kolla in staden men annars så var det öppningsceremoni och första tävlingsmomentet (en prolog) som skulle avverkas. Prologen bestod av en kort utförslöpning ner för ett berg och sedan skulle vi paddla en traditionell båttyp som användes i detta område. Båtarna som man normalt sett paddlar ensam blev lite svårstyrda när hela laget skulle försöka få den att gå så fort som möjligt framåt. Det tog någon minut innan vi löste detta och tappade därigenom ledningen och slutade 2:a tätt efter vinnande lag.

Dagen därpå åkte vi vidare upp i bergen för att stanna i Sonamarg. En liten bergsby som inte var bebodd vintertid pga. stora snömängder. Där skulle den andra prologen äga rum vilken var en 28km löpning upp på höjd för att vi på så vis skulle kunna acklimatisera oss. Resultatet från de båda prologerna betydde väldigt lite totalt sett och placeringen man fick med sig blev till en jaktstart sen på den ”riktiga” tävlingen då man släpptes iväg med 1 minuts mellanrum. Med dessa förutsättningar så fanns det ingen anledning att kriga för placeringar men vi körde på och bevakade vår position utan att springa slut på oss och slutade på 3:e plats på andra prologen vilket gav oss en total 2:a plats och vi skulle då få starta 1min efter första laget på raftingen vilket kändes som ett bra utgångsläge.

 

Efter Sonamarg så väntade en riktigt lång bussresa (+16h inkl. stopp), innan vi var framme i Leh där vi sedan skulle vara fram tills starten. Vi fick uppleva en smått galen trafik där det var ryckig-full-fart-körning och omkörningar med otroligt små marginaler där man tutade och körde där det fanns plats istället för att följa någon form av trafikregler. Lunchstoppet blev i en liten by där det hölls en festival med uppvisningar och det bjöds på traditionell mat.

Efter att ha kommit fram till Leh sent på kvällen så skulle vi dagen efter göra en acklimatiseringstur genom att åka buss upp till Khardung la-passet, vilken är världens högsta bilburna väg, 5359 m ö h. Det blev inte så lång stund där uppe utan vi åkte ner ganska snart då det pratade som snöoväder, men det var nog mest falsk larm. Vi kände av höjden men alla i laget kände sig bra där uppe, vilket såklart var positivt. På kvällen packade vi och fixade det sista med utrustningen, då avfärd till start redan var följande morgon.

Tävlingen bestod av 5 sträckor, 75km rafting, 35km MTB, 53km trekking, 124km MTB och 60km trekking där vi skulle över ett pass på 5400 m ö h. Fram tills den sista sträckan så skulle vi befinna oss mellan 3000-3200 m ö h.

 

Efter att ha kommit fram till starten där vi tältade sista natten så var det då äntligen dags för start. Ingen av oss hade så stor erfarenhet av rafting men efter att ha testat oss fram lite, så måste vi hittat en bra lösning eftersom vi var snabbaste laget och hade ca 15min ledning efter 7,5h paddling. Raftingen tog på kroppen och vi var ganska möra i överkropparna när vi lämnade vattnet! Det började bli riktigt varmt ute och det var skönt att få lite fartvind efter att ha suttit i raften och exponerats för den stekande solen. Vi gjorde en snabb växling och sen bar det av på cyklarna. Vi hade beräknat sträckan till 3,5h efter den info vi fått men vi insåg snart att den skulle gå betydligt snabbare trots att vi tog det lugnt och återhämtade oss från paddlingen. Fin asfalt och pigga ben gjorde att vi avverkade sträckan på1h 40min.

Ännu en snabb växling och ut på första trekkingen med 45min ledning, som till mycket stor del gick på vägar. Värmen gjorde att tempot togs ner och Jonas mådde illa så vi valde ett lugnare tempo för att spara oss till senare in i tävlingen. Trots att vi sparade på krafterna och Jonas kunde återhämta sig hade vår ledning utökats till 2,5h, då vi efter dryga 10h kom fram till växlingen till MTB. Vi hade spikat all navigering och hade förflyttat oss snabbt i den steniga, karga och buskiga terrängen visade det sig.

 

 Nu väntade 124km cykel och vi gjorde ännu en snabb växling och valde att ta en 10 minuters powernap strax innan gryning i vägkanten. Det var en relativt enkel cykling på bra vägar och totalt 1600 positiva höjdmeter. Vi körde kontrollerat och vi kände oss starka även om solen även under denna sträcka stekte på ordentligt i slutet. Mårten var stark som en furier och tog mycket vind under denna sträcka! Efter ca 7,5h så kom vi fram till sista växlingen där vi valde att ta ett längre stopp. Jonas och Anna tog en snabbdusch och vi åt våra mjukkonserver från 24h meals. Härifrån skulle vi få rida kamel i ca 20min fram tills sista trekken tog vid i en dalgång.

 Det var eftermiddag nu, solen stekte på och det fanns ingen skugga att gömma sig i eller vind som kunde svalka oss. Det var extremt varmt i den slutna ravinen och tempot fick bli därefter för att inte drabbas av överhettning och dehydrering. Vi började plocka höjdmeter direkt och gick på en av tävlingens finaste sträckning upp på en stig längs dalgången. Efter några timmar kom vi till ”homestay” som var en liten by där det fanns möjlighet att sova inomhus och få något att äta. Det kunde inte passat bättre så vi tog ca 2h stopp där och sov 1,5h innan vi gav oss ut i mörkret då det nyligen blev mörkt. Nu hade vi ytterligare några timmar upp till nästa station som var ”base camp” vilken låg på drygt 5100 m ö h och där skulle vi få vår syresättning testad och godkänd för att få gå vidare över passet på 5400 m ö h. Vi kände oss starka och hade inte den minsta tanke på vad som skulle komma att drabba oss inom några timmar.

 Vi såg lampor direkt efter vi börjat gå från homestay men förstod inte då att det var Jabberwock som passerat oss. Vår taktik var att sova rejält för att vara starka för bergspassagen och visste att bakomvarande lag skulle ta in på oss. Men vi trodde inte att de skulle gå på så hårt att de kom  ifatt. Vi gick snabbt ikapp Jabberwock och växlade några ord med dem när de skulle sätta upp sitt tält. De hade inte sovit alls och då visste vi hade vi fortfarande hade minst en timmas ledning på dom, kanske mer beroende på hur mycket dom tänkt sova. Vi var fortfarande pigga och vår taktik gick enligt plan, men snart skulle detta ändra sig.

 

Några timmar senare så smög sig effekterna av höjden på oss men detta förstod vi inte då. En sak som händer i kroppen är att man känner sig trött, sådär ”akuttrött” att man bara vill lägga sig ner och sova och det gjorde vi också. Vi la oss på marken trots den tilltagande kylan ute. I normala fall så blir man pigg utav att få 5min sömn men alla våra pauser gav inget annat än att vi började bli kalla men det fanns inte i vår värld att det var höjden som orsakade detta utan vi trodde att vi verkligen var trötta, som man blir av adventure racing. Vi är vana att pressa gränserna och pusha oss och det var inte konstigt att vi inte kunde tolka signalerna rätt eftersom vi heller inte hade någon erfarenhet av höjdpåverkan.

Vi rörde oss nu allt långsammare och stoppen blev många. Vi fick hallucinationer och verkligheten blev allt mer diffus. Flera timmar senare så kom vi fram till base camp och då hade vi pressat oss igenom dessa symptom i många timmar, vi hade dessutom blivit kalla efter de många sovpauserna på frusen mark med temperaturer under nollan.

 

I base camp fanns ett tält där vi fick lite te och soppa. Vi la oss i våra sovsäckar och bad att dom ska väcka oss när nästa lag kom. Guiderna testade vår syresättning. Gränsvärdet för att få fortsätta över passet var 75%. Ingen av oss hade syresättning över 70% och bottennoteringen hamnade på 48%! Jag vet inte om vi riktigt förstod att vi alla var underkända men kanske tänker vi att om vi får upp värmen lite så kan vi gå vidare sen. När Jabberwock sedan kommer tar vi ett nytt test men resultatet är i princip oförändrat samtidigt som alla i deras lag har högt över gränsvärdet och får gå vidare. Vi förstår ingenting. Hur kan vi alla vara underkända när dom fick gå vidare? Vi har ju följt acklimatiseringsplanen, tävlat kontrollerat och la in bra sömn innan vi började komma upp på höjd. Vi hade gjort allt rätt.

 

Vi blev kvar i tältet några timmar, innan vi inser att vi måste ner igen. Sagt och gjort så packar vi ihop och börjar gå neråt men höjdproblemen har satt sig djupare och vi har stora problem att ta oss ner. Det går långsamt, är riskabelt och efter några timmar så märker vi att vi rör oss i knappt 1km/h och vi har 24km att gå. Problemen hänger i och vi ser situationen som allvarlig och skickar då iväg en SOS signal med vår GPS-tracker. Vi fortsätter försöka röra oss neråt och efter ca 30min så ser vi en person som kommer från base camp. Han kommer ikapp och undrar om vi mår bra varvid vi säger att vi har problem men kommunikationen är inte så bra eftersom han inte kan många ord engelska och vi får två juicepaket och sen traskar han vidare neråt. En aning konfunderade får vi fortsätta neråt på egen hand. 6-7h senare när vi närmar oss ”homestay” möter vi en grupp människor och hör ljudet av helikoptrar och förstår då att det är ”räddningsteamet”. Jonas och Anna flygs till sjukhuset i Leh medan Mårten och Simon får fortsätta ner till vägen för vidare transport ner till byn där senaste växlingen var. 

 Det var blandade känslor när vi gick den sista biten. Tävlingen var över, den tog slut i base camp men det var fortfarande ett mysterium för oss varför det blev som det blev. Nu efteråt då vi pratat med läkare och bergsguider så verkar det helt enkelt som att vi inte var tillräckligt acklimatiserade för höjden. Efteråt fick vi höra att alla i Jabberwock (laget som vann) bor på ca 1600 m ö h och det kanske var det som utgjorde skillnaden mellan oss då vi gjorde ett liknande race? Det känns lite trist att vara så nära men falla på något som vi själva inte kunnat påverka. Men vi har både som lag och individer dragit många nya erfarenheter och som tur var så kom vi alla oskadda ur det och fick ett äventyr till slut. Vi är stärkta som lag och väldigt motiverade för kommande race! Det blev en annorlunda resa och en annorlunda tävling men likväl en häftig upplevelse. Jammu och Kashmir är ett vackert och spännande område att uppleva och väldigt annorlunda mot den bild vi hade av Indien. 

 

Tack Jana för alla fantastiska foton! (http://www.janaproductions.com/

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload