September 25, 2018

September 25, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Vinst i Expedition Africa Rodrigues (ARWS)

October 5, 2019

Expedition Africa gästade denna gången ön Rodrigues som hör till Mauritius men ligger någon timmas flygresa ytterligare längre ut i Indiska oceanen. Det är en mycket liten ö, endast 2 mil lång och man kan förstå utmaningen i att lägga ett adventure race på en plats som denna då dessa tävlingar normalt sett ligger mellan 50-70mil i distans. Expedition Rodrigues var ca 35mil dvs. något kortare distans men det fanns andra utmaningar istället att hantera som exempelvis de många växlingarna, tidvatten mm. Alla lagen blev tilldelade sig en lokal fiskebåt som vi hade våra växlingsväskor på under hela tävlingen. Paddelsträckorna var planerade så att vi paddlade till de nya växlingsplatserna på egen hand och på så vis behövde inte arrangören flytta omkring på deltagarnas väskor. Logistikplaneringen för vår del blev inte så mycket enklare för det då det var ovanligt många sträckor, 29st, mot normala 10-12st. Men efter noga analyserande och vridande och vändande på banan blev vi tillslut mycket nöjda med vår plan! Det stora antalet sträckor tillsammans med tidvatten gjorde att förutsättningarna var en aning annorlunda denna gången och vi förutspådde snabbare sträckor i ett högre tempo samt att snabba växlingar skulle utgöra en viktig faktor för tävlingens utgång.

 

Jonas och Cecilia med respektive familjer var på plats en tid innan för att kombinera tävling med semester och kunde därigenom även bekanta sig med omgivningarna inför tävlingen. Medan Simon och Mårten anslöt några dagar innan start och fick ett fint välkomnande av organisationen på flygplatsen. När Heidi och Stephan arrangerar tävling så är det alltid ett stort fokus på gemenskap och glädje. Deras tävlingar är väldigt populära och denna gången var inget undantag. De 60 platserna tog slut direkt och många stod på kö i hopp om att få komma och tävla på den lilla paradisön Rodrigues.

 

 Sträckorna bestod av följande discipliner, segling, snorkling, trekking, cykling, paddling, swimrun, grottkrypning, via ferrata, repellering, zipline och SUP. Totalt +35mil och +8000 höjdmeter.

 

Tävlingen startade med en segel regatta där ägaren till vår tilldelade båt skulle segla och vi assistera, när vi sedan nått en boj så skulle vi hoppa i vattnet, snorkla 1 km (och stämpla kontroller under vattnet) in till land. Det var lite av ett slumpmoment vilken båt och skeppare man fick och man ville inte hamna bland de sista för under efterföljande sträcka så var det en zipline vilken kunde bli en flaskhals om man hade många lag framför sig. Starten gick på stranden och vi sprang till vår båt, hissade segel och drog iväg bland de 5 första, skönt, en bra start! Vi upptäckte snart att vi hade ett litet segel jämfört med många andra båtar vilka seglade om oss men det kanske var tur att seglet inte var större för vid första vändpunkten var det flera båtar som gick runt i den kraftiga vinden. Det hade varit väldigt snöpligt att gå runt eftersom tävlingen då ens knappt hade börjat och att vända båten på egen hand var omöjligt. Vi hade som sagt tur i detta lotteriet och hoppade i vattnet för att snorkla bland de 10 första lagen. När vi pratat med media efter tävlingen så berättade de om det kaos ute på sjön med båtar som låg upp och ner, deltagare som fick kämpa med simningen i de tuffa förhållandena med höga vågor och strömmar. Mediabåtarna fick agera räddningsbåtar och för många var detta lite av en käftsmäll att paradistävlingen kunde vara så tuff, redan från start.

 

 

Vi gjorde en bra simning och kom upp på land som första lag med marginal och fortsatte att köra på hårt för att dryga ut denna. De flesta sträckorna innehöll mellan 500-800 höjdmeter och även om stor del av cyklingarna var på asfaltsvägar så blev vi slagna över hur variationsrika och utmanande de andra sträckorna var. Trots kortare distanser så kändes det nästan direkt som ett vanligt AR men en positiv sak var att man aldrig riktigt hann tröttna på varje gren innan nästa. Vi körde på bra och drygade ut ledningen så när som på under de första paddlingssträckorna då de lag som hade segel tog in tid på oss som endast körde med ”downwindsegel”. Segelfrågan var lite klurig för den första informationen som kom ut var att lagen inte fick ha några ”fixed mast and rudder”. Detta ändrades sedan, information som vi missade, till att man fick använda mast och segel (som man tagit med hemifrån) men däremot inte ha något fast roder. Det var en klar fördel för de som hade segel och som givetvis kunde segla.

Ytterligare en parameter som gjorde tävlingen lite mer spännande var tidvattnet som gjorde det omöjligt att paddla under ebb på vissa sträckor och kunde innebära att lagen blev fast 5-6h om de kom vid fel tidpunkt. Några enstaka djupvattenkanaler fanns vilka kunde ”rädda” situationen delvis. Vi hade turen på vår sida efter sträcka 10, swimrun, då vi sedan skulle paddla in till land och växla till trekking. Det höll på att bli ebb och vi gick rakt mot land, en chansning vilket vi insåg men med beslutet taget så var vi tvungna att stå vårt kast. Det fanns en djupvattenkanal som om vi bara nådde den så kunde vi sedan paddla obehindrat in mot växlingen. Problemet var att vi på väg till den med några hundra meter kvar fastnade. Det var inte mer än 1-3dm djup. Vi hoppade ur, tömde båten på väskor, tiltade båten och sen tog vi i för allt vi hade och släpade den några meter i taget. Det var riktigt tungt men det gick framåt! Vi kom allt närmare djupvattenkanalen samtidigt som vattnet blev allt lägre. Till slut kom vi fram till djupvattenkanten, kunde lasta i väskorna och paddla in sista biten till land! Vi tjänade tid mot andra lag här men det gick att paddla en längre väg i en djupvattenkanal så det blev ändå inte så stor tidsvinst.

Vi fortsatte att mata på, sträcka efter sträcka avverkades, simningarna (vilka det var obligatoriskt med våtdräkt och flytväst på), var bland de tuffare med vågor och starka strömmar. Jonas navigerade stabilt och säkert och satte mörkerpaddlingarna prickfritt! Vi hade en stabil ledning trots några missöden med blöta kartor och var förmodligen det enda laget som drabbades av en klibbig lera på en cykelsträcka efter det kommit regn. Leran byggde på däcken och fastnade mellan ram och däck så att det inte gick att trampa igenom utan vi fick stanna och försöka få bort leran gång på gång. Vi slet på en bra stund med leran och det var även svårt att bära cyklarna eftersom de blev så tunga. Det som gjorde att vi kom igenom det till slut var att det torkade upp på vägarna. Det var tråkigt att tappa tid pga lera men paddlingen som väntade skulle ändå göra tävlingen betydligt mer spännande.

 

Ebb närmade sig och vi insåg att det var stor risk för oss att fastna men vi tog ändå beslutet att försöka. Innan tävlingen började hade vi kommit överens om att om en sådan situation där tidvattnet skulle kunna ge oss ett rejält försprång dök upp så skulle vi ta den. Vi tog chansen men dessvärre så fastnade vi med några hundra meter kvar till nästa växling på Coco island. Vi testade men gav även upp försöken att skjuta båten framåt för hand. Det blev vila men ingen sömn för oss i den gassande solen. Efter ett tag såg vi andra lag komma ikapp och vi insåg att tävlingen skulle få en ”omstart” efter att tidvattnet slagit om, nu med 8 sträckor kvar. Det var det ryska laget Blizzard vilka vann Expedition Africa 2018 och det rutinerade Sydafrikanska laget Merrell, även dom med AR-segrar i bagaget. Vi tre lag genomförde paddelsträckan (innefattandes en kort löpning på en liten ö) och växlade till en trekk/via ferrata/repellering. Vi gick ut efter Blizzard och Merrell efter en mindre bra växling men körde på hårt en stund och tog över ledningen igen. Dessvärre gjorde vi ett sämre vägval att vi tappade ledningen och kom in som 3:e lag till via ferratan. En chansning som inte gick hem och innan vi lämnade ferratan satte vi oss ner åt en mjukkonserv och samlade ihop oss. Vi grämde oss en kort stund men var snart på det igen, det var många timmar kvar av tävlingen och vi hade gjort det bra hittills så det fanns ingen orsak att gräva ner sig. Vi trodde även att vi var det lag som fått mest sömn, 1,5 h, och vi kände oss både pigga samt fortsatt starka. Sträckan blev mycket längre än vi tänkt, det blev snart mörkt ute och navigeringen försvårades. Jonas fortsatte att göra ett bra jobb med bra vägval och vi gick snart om Merrell och vi såg Blizzards pannlampor en bit fram.

 

Vid nästa växling var Blizzard före oss, hur mycket visste vi inte då men nu i efterhand så kan man se att det var ca 45 min. Det som väntade var en cykling och vi gav oss iväg. Ganska kort in på cyklingen såg vi några som låg och sov i vägkanten. Vi ser inga cyklar och kunde inte riktigt avgöra om det var Blizzard eller om det kanske var något annat lag som var på någon annan sträcka. Osäkra på om vi var i ledning igen eller inte så körde vi vidare. Nu är vi inne på tredje natten och flera i laget börjar bli sömniga och få problem att hålla sig på vägen. Tillslut säger Jonas att han inte får ihop navigeringen i huvudet längre och vi beslutar oss för att sova 10 min. Vi gör detta vid en kontroll för att ha koll på om något lag skulle komma ikapp oss. Inget lag passerar. Vi kör vidare och med bara några kilometer kvar så kommer ryssarna ikapp och rycker förbi. Vi svarar och kör om dom, växlar som första lag till den sista paddelsträckan. Nu återstår det 7 km paddling, 24 km mtb, 14 km löpning och 3 km SUP. Vi har inte mycket kvar och morgonen närmar sig.

På denna paddelsträcka skulle vi även transportera cyklarna på båten och som tur var låg havet lugnt för det var en fullproppad båt vi hade! Vi paddlade med släckta lampor för att se konturerna längs land. Vi sjunger, räknar och pratar för att hålla oss vakna. Cecilia fick en stunds vila medan vi andra paddlade på. Vi som var vakna började bli riktigt sömniga av den monotona paddlingen. Mårten och Simon hallucinerade och vi satt och somnade till lite då och då. När de första morgonstrålarna började komma tyckte Jonas att han kände igen sig och frågade oss andra om inte det var Port Mathurin där slutet på paddlingen var. Det visade sig att vi endast var några hundra meter från växlingen. Vi svängde in mot land.

 

Det var som ett fingerknäpp och all sömnighet blev som bortblåst. Det blev fullt påslag nu! Blizzard som legat en bit bakom kom upp jämsides och efter en snabbare växling av ryssarna pga att de kunde förbereda sina växlingar i båten medan de segalde gick dom ut först på cyklingen. Det är mycket höjdmeter som ska plockas på denna sträckan och efter hårdkörning så kom vi ikapp och märkte att dom pressade på för att vi inte skulle få kontakt. Vi växlade position några gånger och det skiljde endast någon minut vid nästa växling till sista trekkingen. Vi gick ut först men en bit upp i första backen så hade Blizzard pressat sig ikapp. Vi valde att gå ihop med ryssarna de första två kontrollerna, något som de inte uppskattade och de försökte springa ifrån oss men när dom insåg att det inte gick så försökte de vänta ut oss. Det blev ett spel som inte kändes särskilt kul utan mest komiskt. Vi bestämde oss för att innan andra kontrollen så skulle vi gå förbi och köra vårat eget race. Sagt och gjort, vi stämplade först och sen väntade en lång backe på snårig stig. Vi körde all-in och vid toppen möts vi av riktigt glada hejarop från vår fantastiska hejarklack bestående av Jens vår teammedia tillika Cissis sambo, Jonas familj, vår nyvunna vän Nina från Kenya och Daniel vår super värd på Pirates lodge! Vi såg vi inte ryssarna bakom oss! Adrenalinet sprutade och målmedvetenheten var total! Vi fortsatte att ösa på som om varje kontroll vore målgång och vi pressade oss ytterst hårt. Navigeringen sitter perfekt men vi får problem under den näst sista kontrollen och lägger 5-10min innan vi till slut hittar ner i en dalgång till en torrlagd bäckfåra som löper ner mot havet. Har Blizzard gått om oss nu? Tappade vi tävlingen här? Tankarna kommer men vi slog bort dem under vägen ner och satte upp tempot igen. Vi sa till oss själva att det inte är över från det är över! Ganska snart så hörde vi röster nerifrån dalgången, det måste vara ryssarna, vi är precis bakom dem! Vi tände till återigen, stämplade kontrollen och rusade neråt över stenarna. Det är tekniskt och vi märkte att vi hanterade det bättre än Blizzard, vi sprang om dem och körde på för att skapa så mycket lucka vi kunde. Nere stranden så hade det blivit 3min, vi stämplade sista kontrollen och sprang vidare 1,5km längs stranden till sista växlingen. Vi vände oss om men såg ingen annan då vi går runt en udde. Vi växlade till SUP, tog varsin bräda och gled ut på vattnet. Paddlingen var 3km lång, det blåser medvind och vi får bra fart utan att ens behöva paddla. Nu inser vi att det kommer att gå vägen, vi kan slappna av, njuta och snart därefter passera målportalen som första lag! En otroligt skön känsla, en revansch efter fjolårets alla ”stolpe ut”! Äntligen satt allting som det skulle och vi kunde ta vår andra ARWS-titel! Efter tävlingen var vi eniga om att de sista sträckorna och framför allt den sista trekkingen var den häftigaste idrottsupplevelsen vi varit med om! Att som lag ha sådan målmedvetenhet att vinna tävlingen och att kunna pressa ut så mycket ur kroppen efter tre dygns race med ytters lite sömn känns makalöst! Det är tydligt att det inte bara är fysiken som avgör en sådan här fight utan att det är förmågan att mentalt klara av att fortsätta pusha hela vägen och aldrig ge upp!

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload