September 25, 2018

September 25, 2018

Please reload

Senaste inlägg

Så mycket mer än ett rekord på cykel genom Sverige!

August 30, 2020

 

Från ax till limpa på fem veckor! Vad hände? VM i adventureracing blev sent omsider inställt och jag ville göra något av min träning 2020 och fick nys om att det satts ett rekord på cykel genom Sverige! 2050 km landsvägscykel genom riket, det är en konkret och annorlunda utmaning, långt ifrån vad vi gör annars tänkte jag!

 

Projektet

 

Det var fantastiskt roligt att får ro hamn ett projekt som detta! Fem veckor innan start bestämde jag mig för att försöka sno ihop äventyret. Först fick jag tillåtelse från högsta ledningen i form av min fru Karin, sen presenterade jag det för laget, som tyckte det var kul och såg vinsten med hela projektet ett år som detta! En landsvägscykel och en bikefit stod högst på listan härnäst! Därför kontaktade jag Mattias Zetterstrand som driver MaZe consulting. Han tyckte att det var en grymt cool idé och erbjöd bikefit och länkade samman mig med Anders Thege på Cykelcentralen i Kristianstad, som var lika pepp. Bollen var i rullning och Trek ställde upp med cykel, Garmin med teknik, Fusion med kläder och Maurten med energi. Det enda som fattades var en husbil till supporten! En vecka innan start fick vi napp och Adria i Tenhult med nya marknadschefen Sophie ställde upp med en kanon husbil! Alla pusselbitar var på plats!

 

Hela projektet pågick under familjens semester så det blev många tidiga morgnar för att fixa, dona och träna för att inte inkräkta för mycket på familjelivet. Jag fick försöka tona ner cykelsnacket med Karin också som hann tröttna lite på min entusiasm. Hennes bästa kommentar var nog när jag frågade om hon trodde att jag skulle klara rekordet och helt kallt svarade ”antagligen”! Man skulle kunna tänka sig ett längre och peppande svar! Men inget svar kunde gett mig mer lugn! Så rätt hon hade!

 

Måndagen innan start kom Jana, Jens och Cissi ner till Skåne och vi fixade i ordning logistiken. När vi lämnade hemmet i Höör och vi satt i husbilen på väg mot Smygehuk infann sig lugnet och det gick upp för mig att nu var allt klart och det vara bara att sätta igång att trampa imorgon!

 

Det fanns flera syften med cyklingen! Slå rekord var inte ens sekundärt!

 

Vi hade faktiskt flera olika syften med cyklingen. Vår sport adventureracing är väldigt komplex och kanske svårbegriplig Vi har länge velat nå ut till fler och visa vilka seriösa och starka uthållighetsidrottare vi är. Vi tänkte att landsvägscykling är något som många förstår sig på. Ännu fler vet hur långt Sverige är och de som kört sträckan vet hur drygt det är att köra sträckan med bil. Jag tänkte att om jag cyklar hela sträckan så fort jag kan och använder mig av all erfarenhet som vi har fått från vår idrott så ska jag kunna slå rekordet och folk kommer att förstå vilken nivå vi håller.

 

Andra syftet var att testa vår race och sömn strategi. Är vår taktik bra? Nu skulle Cissi, Mårten och Simon kunna granska mig och vår taktik med pigga och fräscha sinnen och vi skulle kunna dra viktiga erfarenheter inför framtiden.

 

Tredje syftet var att jag vill pressa mig mer både mentalt och fysiskt än jag gjort någon gång tidigare. Det skulle göras möjligt genom att laget var vid min sida och denna gång piggare och starkare än mig eftersom det bara vara jag som skulle cykla hela sträckan.

 

Det fjärde syftet vi hade med cyklingen var att svetsa samman laget och framför allt få med Jana och Jens på samma äventyr för första gången för att testa logistik och media inför framtida äventyr. Vår teori om hur bra det skulle bli mer än infriades!

 

Vilket äventyr det blev!

 

Starten gick 06.00 den 4:e augusti från Smygehuk och Jerker Kristiansson från vår klubb Frosta Multisport gjorde mig sällskap. Vi hade fint väder men faktiskt en del motvind och vi låg 25W högre än vi gjort under våra längsta rundor på 14 mil de senaste veckorna i samma fart. På vägen förbi Höör där vi bor anslöt totalt åtta klubbkompisar som hängde med 18 mil norrut. Däribland Oskar och Isak endast 15 år unga. Hoppas de får smak för adventureracing i framtiden!

 

Allting rullade på bra fram till Jönköping då cykeln började vobbla i en utförskörning. Jag var tvungen att stanna för jag trodde att bakhjulet höll på att lossna. Men det var det inte utan det var den aerodynamiska sadelstoplen som svajade och efter 15min mek fick jag ihop det. Lite orolig för resten av resan blev jag men vi hade backup planer om det skulle strula.

 

I Hjo tackade Jerker för sig och Lagkompisen Mårten hade anslutit i Jönköping för att cykla med till Mora. När vi äntrade natten i Tiveden och satte på lamporna inträdde känslan av AR och på något sätt kändes det som att det var nu det började på riktigt!

Jag hade ganska stora farhågor om hur monotont det skulle kunna bli både mentalt och fysiskt och planerade för att eventuellt stanna en timme i Karlskoga efter 51 mil. Men känslan var den samma som på AR. Det var bara att tuffa på och vi snittade 27,6km/h de första 60 milen inklusive alla stopp. För det var så jag räknade hela tiden medelhastighet inklusive stopp. För mig var snittfarten under rörelse ointressant.

 

Vår taktik fungerade och jag orkade hålla igång 35 timmar innan första sömnen på 90 min och hade det inte varit för att jag kände att kroppen började ta för mycket stryk så skulle jag ha kört några timmar till för sömnmässigt var det inga problem. Men smärta och domningar i fötter och händer samt en huggande smärta i vänsterknä som gjorde att jag inte kunde stå upp och trampa längre gjorde att jag tog första sömnen något tidigare än planerat. Laget visade upp otrolig flexibilitet och bara några minuter efter att vi överlagt planen låg jag i sängen med mätt mage.

 

90 min senare var jag på rull igen och kroppen hade hämtat sig ganska bra även om knäet gjorde rejält ont! Smärtstillande och benvärmare på knäet hjälpte upp och 12 timmar senare var smärtan borta och jag kunde trycka på som jag ville igen och till och med stå upp. Lyckan var gjord! Men säg den lycka som varar! Den kallaste natten under äventyret nalkades. Husbilen körde i förväg och Jens och jag var själva någon timme. Kylan slog till och dimma på det gjorde det fruktansvärt kallt. Vi övervägde att hävda nöd och bryta oss in i ett hus alternativt lägga oss ner i skeden för vi skakade så att styret svängde fram och tillbaka.

 

Efter det fantastiska välkomnandet av poliskollegor i Östersund fortsatte färden mot Strömsund där Simon mötte upp och anslöt. Det var en knasig känsla när nästa lagkompis anslöt pigg och fräsch!

 

Efter två dygn uppstod nästa problem, men problem är vi vana vid! Ont och hård i magen och många toabesök. Det höll på ett halvt dygn innan det släppte och tiden rullade lite för snabbt! Strax efter Arvidsjaur började jag räkna på tiden och fann att den tredje fjärdedelen av landet hade tagit lång tid. Cissi gjorde mig sällskap för första gången efter att ha kört husbilen genom hela landet. Vi tryckte på ett par timmar och det var skönt att få sällskap av henne och vi la upp en plan! Vi bestämde att jag skulle köra på så länge farten var ok sen skulle jag sova 60 min och förhoppningsvis skulle det dröja framtill midnatt.

 

Simon gjorde mig sällskap resten av kvällen och vi tuggade på. Efter några timmar sa jag att det började bli riktigt jobbigt och att det kanske började bli dags att sova, men Simon sa att vi höll bra fart och att vi borde fortsätta. Vi fortsatte och efter några timmar tyckte jag att det kändes bättre, men det tyckte inte Simon som sa att farten var för låg. Så här i efterhand kan jag konstatera att det kändes bättre för att vi körde långsammare och jag mådde bättre. Det är bara att konstatera att en utsövd hjärna fungerar bättre än en slutkörd så jag fick sova 60 min.

 

Efter sömnen kom jag upp på cykeln snabbare än de andra hann med, så i mörkret rullade jag ut på vägen igen någonstans söder om Porjusdammen. Vimmelkantig och sömndrucken blev jag osäker på vilket håll jag skulle. Ingen kompass eller karta som i vanliga fall, men jag var ganska säker på min sak och det var ingen som kom utspringande från husbilen gapandes och skrikande så jag antog att det var rätt! Det var rätt och efter en stund kom Jens ikapp mig och vi körde en av de finare sträckorna under hela äventyret ihop och jag toppade 710W när jag körde några spurter i en lång backe:)

 

Till slut kom vi fram till Svapavaara och de sista 25 milen! Precis som på ett AR så händer det grejor i slutet. 30km vägarbete med omväxlande asfalt och stor sprängsten och dessutom hade nacken gett upp, så huvudet hängde rakt ner. Det var bara att gilla läget och det är vi bra på så det var bara att tuffa på! Vägarbetet tog slut och den livsfarliga nöjdhetskänslan började komma!

 

2 mil kvar till Finska gränsen och Cissi hjälpte mig att hitta fokus att pressa på så mycket jag kunde igen. De två milen kändes stenhårda och vi snittade 28km/h. När jag nådde gränsen sprängde det i bröstkorgen och hela kroppen av smärta och ögonen fylldes av tårar. Jag hade tagit ut mig maximalt och nu var det endast 11mil kvar till målet för detta äventyr. För att förmå mig att köra vidare behövde jag en powernap och tog 15 min i husbilen. Innan jag la mig samlade vi laget, som vi brukar göra vid riktigt kärva situationer. Jag ville att alla verkligen var med på att jag verkligen ville pressa mig längre än någonsin förut.

 

Nya krafter och fastbesluten om att köra in i kaklet klev jag upp på cykeln. Jag satte av på cykeln i min ”gubbacykelposition”, sittande rakt upp med huvudet balanserande för att det inte skulle falla framåt. Jag lyckades trycka 215W de första 6 milen innan kraften sakta men säkert försvann både i huvudet och benen. Simon och Cissi gjorde mig sällskap hela vägen mot mål i snigelfart och Jana och Jens hejade på och förmedlade allt som skrevs på sociala medier!

 

Vilken känsla att få komma fram! Fullständigt slutkörd och urkramad som en disktrasa och otroligt glad över att hela det äventyret blev som det blev! Vilket fantastiskt team vi har och vilket stöd vi fick av alla de som följde oss!

 

Team spirit och Kårandan

 

Jag är som bekant polis till vardags och vilken kåranda jag fick känna på! Vid start kom första patrullen som hade en timme kvar på sitt nattpass och vinkade iväg mig! Sen dök det upp patruller längs vägen genom Skåne med jämna mellanrum. Helt fantastiskt! I nuläget är jag lärare på polisutbildningen i Växjö men annars jobbar jag på Insatsstyrka Syd och kollegorna från Malmö anslöt även de! Lina och Andrea två kollegor från Växjö hejade på längs vägen i Småland, sen dröjde det till Östersund där Björn min gamla studiekamrat från polisutbildningen i Umeå hade engagerat hela Jämtlands poliskår! Mitt i natten möttes jag av blåljus och en mängd hurrande kollegor! Björn och hans kollega Martin cyklade med mig några timmar under natten. Det var några tunga timmar som framför allt Martin fick dela med mig där. Tackar och bukar för engagemanget! Det kommer jag aldrig att glömma! Riktigt i sluttampen när jag kanske vara som allra tröttast stod Luleå/Kiruna kollegorna, som en hägring i vägkanten strax efter Svapavaara. Jag stannade och vi bytte några ord. Jag måste ha framstått som en riktig fylla men det är vi ju vana vid!

 

Jag fick flera överraskningar under vägen av kollegor och vänner och nya vänner som dök upp mitt ute i ingenstans och gjorde mig sällskap! Helt otroligt! Jag kunde aldrig drömma om att det skulle bli på detta vis!

 

Över gränsen

 

Ett av målen var att pressa mig längre än någonsin förut och det tror jag att jag lyckades med. Snart tre veckor efter målgång är jag fortfarande trött i skallen och får mentala dippar av akut trötthet men det går på rätt håll. Skrevet har nästan läkt ihop. Dessa saker är ganska normala för oss adventureracers men att händer och fötter fortfarande är bortdomnade och att det sticker i dem är jag inte van vid. Jag märkte under cyklingen att det domnade och vid något tillfälle gjorde riktigt ont i ena foten bland annat. Men just då var målfokuseringen så intensivt, vilket den måste vara för att man ska fortsätta, att man skjuter all smärta åt sidan. Inställningen vi har och jag tror att man måste ha när man kör AR är att all smärta, om den inte är livshotande, måste skjutas åt sidan. Det är omöjligt att i det tillståndet man befinner sig i att fundera över om man ska fortsätta eller inte. Så länge det går så kör man. Det är ett lidande, men känslan av att bara fortsätta framåt och ta sig i mål är obeskrivlig!

 

Denna gång var det bara jag som skulle köra hela sträckan själv och jag fick verkligen känna på hur det var att köra själv även om jag hade sällskap stora delar och laget var vid min sida den mesta av tiden. Trots all support var det bara jag som nöttes svagare och svagare och ingen var svagare än mig. När man är i ett lag kan man få hjälp av andra, men en nog så stärkande effekt av att vara i ett lag är att vara den starke och hjälpa andra. Att hjälpa andra boostar ens ego och gör en stark. Denna effekt får man inte när man kör själv.

 

En annan insikt som blev extra tydlig nu var att när man får en svacka mentalt så är det genom att vidta rätt åtgärder och ge det tid, som gör att man kommer tillbaka. Man kan så klart inte bara vänta på att svackan ska gå över av sig själv, men att tro att man ska riva sig loss ur en svacka tror jag är svårt under så här extrema strapatser. När man är mjuk så är man mjuk och man får acceptera att hjärnan inte klarar av att pressa på hela tiden. Eller så är jag bara mänsklig?

 

Jag vill tacka alla inblandade som gjort detta möjligt och stöttat under vägen! Jag är lite sugen på att testa igen, men för en som mig med så minimal tid på landsvägscykel krävs en enorm insats, mycket som ska klaffa och ett super team bakom sig för att slå detta rekord! Jag är dock helt övertygad om att rekordet kommer att slås! Den som slår rekordet är definitivt adventurerace material och jag vill locka in fler i vår sport så blir det du kommer jag att höra av mig!

 

Hitta din utmaning och så ska du se att du klarar mycket mer än du tror!

 

Jonas Andersson

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload